torsdag 29 september 2016

LIFE OF A MEDSTUDENT

Hejsan på er! Gud vad snabbt veckorna flyger iväg. Känns som att det precis var måndag och snart är det fredag igen. Mitt liv består just nu mest av att plugga anatomi, stå i dissektionskällare och sen stressa över att jag inte pluggat tillräckligt. Kanske lite nöjen däremellan också. Denhär kursen har verkligen varit skitrolig men fy fasen vad pluggstressad man är. Vår föreläsare påpekade häromdagen att denhär kursen "nog är rätt intensiv" - vi ska lära oss 2000 ord på fem veckor. TVÅTUSEN. Sen ska man veta hur de olika strukterna löper också och hur de ligger i förhållande till varandra. Å andra sidan är latin ett rätt logiskt språk och man kan ofta lista sig fram till vad en struktur heter genom att kolla var den kommer ifrån och vart den går. Klarade i alla fall rörelseduggan jag hade i måndags där vi skulle lära oss alla muskler och alla ben; var musklerna fäster och varifrån de urspringer och vilken funktion de har, och sen slumpade vi fram tio frågor vi skulle svara på individuellt eller visa på skelettet. Känns skönt... På tisdag är det dissektionsdugga och nästa fredag har vi tenta. Ah, och på tisdag har vi en radiologidugga också. Stressen alltså.

På tal om att dissekera människokroppar. Skrev tidigare om att jag skulle berätta litegrann om det. Det kanske finns någon blivande läkarstudent som läser min blogg, vem vet. Eller kanske någon annan som skulle tänkas vara intresserad, haha. Det är ju rätt absurt ändå. Jag har faktiskt sett fram emot denna kurs länge, att lära sig hur människan faktiskt ser ut och hur komplext allting är. Sen tyckte jag det lät väldigt spännande att få se en död människa och faktiskt få skära litegrann (*känner hur ni ryggar tillbaka från era skärmar*). Det är faktiskt inte så konstigt som det låter. Första gången vi gick ner i dissektionskällaren och fick se preparatet (alltså, liket) vi skulle börja dissekera, kändes det väldigt absurt. Kroppen var fortfarande intakt och såg ut som en människa fast mycket stelare liksom. Typ som en docka. Vi fick se kroppen och känna på den, som en mjukstart liksom. Sen har vi gradvist arbetat oss genom hals, arm, thorax, buk, retroperitoneum, rygg, bäcken och ben. Jag har dissekerat hals, thorax, rygg och ben; resten har de andra i min grupp dissekerat och sen redovisat för oss. Redan andra gången vi var nere i källaren kändes det mycket naturligare, man gör det för att lära sig och tänker inte destomer på vad man faktiskt håller på med. Man börjar jobba på ett visst område och skär bort bindväv och fett för att få fram nerver, kärl och muskler. Idag har jag t.ex. dissekerat ben och stått och jobbat med överbenets olika muskler, kärl och nerver. Det är liksom inte särskilt konstigt att hugga genom en ryggrad, att hålla i ett hjärta eller att söka nerver i en bröstkorg längre. Väldigt häftigt förstås, men inte äckligt eller konstigt. De enda gångerna det har känts konstigt eller absurt (efter första gången vi såg liket), har varit när man liksom zonat ut för en stund och sett på situationen ur ett annat perspektiv. Liksom, här är ett rum fyllt av folk som står och skär och river i döda kroppar. Just another day at the office typ. När man börjar tänka på preparatet som en människa som har haft ett liv och en familj och ett jobb. Och nu står vi här och river itu kroppen. Men sen börjar man koncentrera sig på det man gör igen och sen är det inte konstigt längre. Jag är så jävla tacksam för dessa människor som valt att donera sina kroppar för detta ändamål, det är verkligen guldvärt för oss att få denna erfarenhet. En väldigt fin sak att göra när man lämnat denna värld. Påpekas bör att vi alltid behandlar kropparna med respekt, man skämtar inte om kroppsdelar, man går inte och pratar i korridorerna om dendär tatueringen människan hade, man respekterar människans värde helt enkelt.

Det var lite om mitt liv just nu helt enkelt. Jag har tyckt att det varit otroligt kul att dissekera. Man känner sig som en riktig läkarstudent liksom. Hoppas någon tyckte det var lite intressant! Nu borde jag verkligen dammsuga lite och sen plugga inför morgondagen.

På tal om nåt helt annat (världens rörigaste inlägg eller?) var jag i Stockholm i helgen med min mamma och mina mostrar. Det var supermysigt. Vi var på Mall of Scandinavia en dag och jag köpte dessa snygga byxor som är så jäkla bekväma och användbara. Hade velat ha dem precis såhär, med ett par klackar, men det lämpar sig inte riktigt på BMC haha... Gillar dem supermycket!





Från Pull&Bear

lördag 24 september 2016

21/9








Några av bilderna jag fotade för Norrlands i onsdags när det var reccemiddag! Hade tänkt plugga hela kvällen och visste inte alls vad detta event var, trodde det var mera hänga och äta ur en kastrull typ (haha) och att jag skulle kunna smita iväg ganska snabbt, men ser man på så var det visst trerätters-middag med tillhörande vin, öl och snaps *sånt som händer*. Det var en kul kväll men jag fick inte så mycket plugg gjort senare haha...

Nu när jag fotar i såpass mörka miljöer märker jag verkligen att mitt objektiv har svårt att klara det. Är så jäkla sugen på att införskaffa ett 50mm f1.4 som jag pratat om i ca fem år...

torsdag 22 september 2016

GASQUE





Haha älskar hur mycket power det är i denna!







Sista fyra bilderna tagna av Liisa Eelsoo

I fredags var vi på gasque som funktionärer för Norrlands. Det var egentligen en reccegasque, dvs en för nya studenter, men många som jobbar på nationen brukar gå. Det var kul, roligt att få vara lite fancy för en gångs stund. På ett sätt lite synd att vi alla satt tillsammans, även om det var jättekul förstås, men det är alltid trevligt att få sitta med nya människor. Det kan bli både bra och dåligt att sitta med folk man inte känner, men de gångerna det blir bra har man så jäkla kul!

onsdag 21 september 2016

babbel.

Tänkte skriva om en intressant grej. Gillar du inte filosofiska tankesätt och invecklade teorier kan du sluta läsa här, hehe. De som känner mig vet att jag gillar att prata filosofi, religion och livsåskådning. Att ifrågasätta ens egna tankesätt. Vi satt och pratade för nån vecka sen om den s.k. "teleporter-paradoxen" (läs om den här), tycker det är ett sjukt intressant tanke-experiment. Det är ett försök att ifrågasätta materialismens tankebanor, dvs att allting består av materia som lyder under fysikens lagar. Jag tror ju inte på någonting övernaturligt, helt enkelt för att det enligt mig inte finns bevis för att det existerar övernaturliga dimensioner. Jag tror att vi är atomer som blir molekyler som blir makromolekyler som blir celler som blir vävnader, organ... you get the point.  Jag tror på det vetenskapliga. Ni kan tycka det är tråkigt och meningslöst, men jag tycker det är tillräckligt jäkla coolt att vi fungerar i all vår komplexitet. Jaja, nog om det.

Teleporter-paradoxen går i stora drag ut på en tanke om kloning. Du som människa, teleporteras till en annan plats - men inte genom att dina beståndsdelar flyttas, utan genom att du blir nedsövd, all din information kopieras in i minsta detalj, skickas iväg och det bildas en komplett replika av dig på en annan plats. Den ursprungliga versionen av dig förstörs i processen. Som en enormt komplex 3D-printer typ. Den nya "kopian" är alltså exakt samma beståndsdelar som den ursprungliga versionen av dig, alltså har båda versionerna samma tankar och minnen eftersom nervbanorna i hjärnan är exakt lika. Den nya kopian är alltså du. Eller? Följer "du" med i processen, flyttas ditt medvetande till en annan plats och fortsätter där du slutade? (påminner mig förresten om filmen "The Prestige" om någon sett den)

För att göra det mer invecklat; tänk dig att den ursprungliga versionen av dig inte förstörs i processen utan bevaras. Ditt medvetande kan inte befinna sig på två ställen på samma gång, eller hur? Känns det inte mer logiskt att om "du" överlever processen överhuvudtaget är det i den ursprungliga versionen, och inte i kopian du lever kvar i? Vem är då kopian? Om du skulle komma att träffa din kopia - hade du sett på kopian som en annan person eller som en förlängning av dig själv?

Är människan någonting annat än atomer och molekyler och transmittorsubstanser och joner osv? Detta tankeexperiment försöker väcka frågan om det finns någonting man skulle kunna kalla "själ" i oss människor. Det tror jag ju i ärlighetens namn inte, men det är en intressant tanke. Hade den klonade kopian fortfarande varit "jag", med alla mina minnen, tankar och upplevelser, bara återuppstånden på en annan plats - eller hade någon liten detalj av det som gör mig till just mig förlorats i processen?

måndag 19 september 2016

DOLLARS OVER DIGNITY

(English translation down below)

Hejsan! Här har det varit tyst ett tag. Har haft mycket att göra och blogginspirationen har legat på noll tyvärr.

Hur som haver, vidare till någonting viktigare. Har ni sett dokumentären "The Hunting Ground"? Om inte, borde ni se den. Jag ljuger inte när jag säger att jag grät av ilska när jag såg den. Visste ni att hundratals universitet i USA rapporterar NOLL anmälda sexuella övergrepp, år efter år? Man tänker sig kanske att detta skall vara ett tecken på universitetets trygga atmosfär och icke-våldsamma miljö (högt troligen för att bibehålla universitetets rykte och status, och inte förlora studenter = pengar). Paradoxalt nog vittnar detta endast om att; scenario 1. Universitet har ett totalt uppfuckat, inadekvat anmälningssystem för sexuella övergrepp där offer inte vågar komma fram för att de inte blir tagna seriöst, eller  2. Man underreporterar övergrepp eller tystar ner på flit för att inte smutsa ner sitt fina rykte. Eller så en blandning av de båda. För sexuella övergrepp händer. Våldtäkter händer. Det pratas om att 1 av 5 kvinnliga universitetsstudenter kan räkna med att bli utsatta för någon typ av sexuellt antastande under sin studietid. Denna siffra har kommit att bli kontroversiell då statistikmetoderna ifrågasatts*, men tills man får fram någon ordentlig statistik tycker jag man kan glömma siffrorna och fokusera på problemet i sig. Spelar det någon roll om det är mindre än 1 av 5? Hur skulle det låta om 1 av 100 universitetsstudenter kunde räkna med att bli skjutna under sin studietid? Eller 1 av 10 få sin MacBook stulen? Hus i helvete. Våldtäkter och sexuella övergrepp är ett massivt problem som fortfarande tycks vara så jäkla svårt att ta på allvar.

Jag mår illa. Av att studiehandledare ber våldtäktsoffer på dessa universitet att hålla tyst om övergreppet de blivit utsatta för. Av att våldtäktsmän som helt tydligt och klart kan bevisas vara skyldiga fortfarande tillåts gå runt på campusets områden, utan proportionerligt straff. Av att våldtäktsoffer kommer för att be om hjälp och de första de får höra är: "Vad hade du på dig då?" eller "Är du säker på att du sa nej?". Av att lovande collegeatleter som utför våldtäkter skyddas av universitetet och händelsen sopas under mattan - just för att de är stjärnatleter som drar in mängder av pengar till universitetet. Eller så blir de straffade flera månader - år efter händelsen, just för att de skall hinna spela många matcher däremellan och dra in pengar. Jag mår så helvetes illa över att universiteten i USA är en stor jäkla business som drivs av pengar, makt och ett brinnande intresse att hålla ryktet fläckfritt för att verka inbjudande och tryggt. För det är rätt svårt att sälja sexuella övergrepp på en poster: "Tyvärr kan vi inte lova att du är trygg från våldtäkt på vårt universitet, men betala oss gärna hundratusentals dollar ändå så hoppas vi att inget händer och om det gör det ska vi göra vårt bästa för att ingen får reda på det. Välkommen!" 

Attityden kring våldtäkter och sexuellt våld måste få en ändring. Det är ingen feministisk propanganda, fokuset måste flyttas över till förövarna och pratet om hur man skall förhindra våldtäkt bör flyttas över till att berätta om respekt när det kommer till sexuella kontakter, vikten av medgivande i såna situationer. Jag tycker att man bör prata om det med barn och ungdomar redan i en väldigt ung ålder (förstås anpassa sättet att prata om det enligt hur gamla de är); och inte moralpredika för unga tjejer hur de ska och inte skall klä sig och hur man bör bete sig för att inte verka för "promiskuös". För det är så - fokuset ligger på det potentiella offret och hur man bäst förhindrar att inte bli utsatt, istället för att betona vikten av respekt för unga killar som tyvärr är de potentiella framtida förövarna i denna situation. Det handlar om en större samhällsstruktur och hur man ser på könens ansvar i problemet. Sluta med all jävla victimblaming. Det är aldrig offrets fel att hon/han blir utsatt - oberoende av vad man har på sig, hur mycket man har druckit eller hur man betett sig. Att säga NEJ (alternativt vara medvetslös/inte kapabel att ge medgivande) ska alltid vara tillräckligt. Sluta kalla kvinnor slampor/slynor/lösaktiga och sluta ge bekräftelse och ryggdunkningar åt killar för likadant beteende. Det skapar ett klimat där de olika könens sexualiteter betraktas på olika sätt, ett associerat med skam och ett med ryggdunkningar och positiv respons. Bara SLUTA. Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om detta men jag blir snart överhettad så nu ska jag lämna det. Se dokumentären. Tänk efter hur du pratar om sexuellt våld. Ansvaret ligger inte på offret, lika lite som att en ett oskyldigt offer för en skottlossning har ansvar över situationen.

Och ja, pardon my french i den här texten men jag har en tendens att börja skriva så när jag blir upprörd.

Hello! It's been quiet on here for a while. I've had a lot going on and my inspiration for blogging has been absent, unfortunately.

Anyway, on to something important. Have you seen the documentary "The Hunting Ground"? If not, you should see it. I'm not lying when I say that I cried out of anger when I saw it. Did you know that hundreds of US universities report ZERO sexual assaults, year after year? I guess they want to hold on to the certain vibe that the university has created; that it's a safe atmosphere and non-violent environment (most likely to maintain the university's reputation and status, and not lose students = money). Paradoxically, this testifies only that; Scenario 1. The University has a completely fucked up, inadequate system of sexual abuse-reporting where victims are too scared to come forward because they are not taken seriously, or 2. There is an culture of under reporting and silencing of sexual abuse-victims, with the purpose of not messing up the fine reputation of the university. Or a mixture of both. Because sexual abuse happens. Rape happens. There's been talk that one in five female college students can expect to be exposed to some type of sexual molestation during their time at campus. This number has become controversial as the statistical methods of the study were questioned*, but until we get some decent stats, can we just forget about the numbers and focus on the problem itself? Does it matter if it is less than 1 in 5? What would the response be if one in a hundred university students could expect to be shot during college? Or one in ten could expect to have their MacBook stolen? Hoooly lord would there be campaigns and public announcements. Rape and sexual abuse is a massive problem that still seems to be so damn hard to take seriously.

I feel sick to my stomach. I feel sick about the fact that the people at Dean of Students offices ask rape victims at these universities to keep quiet about the abuse they've experienced. About the fact that rapists who can clearly be proven guilty are still allowed to walk around the campus area, without an adequate punishment. About the fact that rape victims come to ask for help, and the first thing they are asked is: "What were you wearing?" or "Are you sure you said No?". About the fact that promising college athletes who are accused of sexual assault are protected by the university and the incident is swept under the carpet - precisely because they are star athletes who bring in loads of money to the university. Or they'll get their punishment months, even years after the abuse occurred, so they'll have time to compete or participate in games in between and bring in dollars to the school. I feel so goddamn sick about the fact that universities in the US is a big freaking business driven by money, power and a flaming interest to keep the reputation spotless in order to appear safe and appealing to possible, future students. After all, it is quite difficult to sell a culture of sexual assault on a poster: "Unfortunately we can not promise that you are safe from sexual abuse at our university, but pay us hundreds of thousands of dollars anyway and let's hope that nothing happens and if it does, we'll do our best to make sure no one finds out about it. Welcome! "

The attitude towards rape and sexual violence has to change. It is not feminist propaganda, the focus has to shift to the perpetrators and the talk about preventing sexual assault from happening should be about educating kids/youngsters about respect when it comes to sexual contacts and the importance of consent in those situations. I think you should talk about it with children and young people from a young age (of course altering the way of presenting it depending on their age); and not go on preaching morals to young girls about how they should and should not dress, how they should avoid behaving in order to not seem too "promiscuous". Because that's what we're doing now - the focus is on the potential victim and how to prevent becoming a victim, instead of emphasizing the importance of respect to the young males who unfortunately are the potential future perpetrators in this situation. It's about a larger social structure and how we tend to look at the responsibilities of the genders in this problem. Stop the victimblaming. It is never the victim's fault that she / he is abused - regardless of what they were wearing, how much they'd been drinking or how they'd behaved. Saying no (or being unconscious/not able to give consent), is enough. Stop calling women sluts / promiscuous and stop rewarding and giving highfives to the guys for the exact same behavior. It creates a climate where the sexualities of the genders are viewed differently, one associated with shame and one with positive response. Just stop. There is so much I could write about this but I feel like this is enough of a rant already so I'll leave it. See the documentary. Think about how you talk about sexual violence. The responsibility does not lie on the victim, just as much as an innocent victim of a shooting is at fault for being victimized.

Oh and yes, pardon my french, I tend to start writing like that when I get upset.


*Man räknat med allt från oönskade pussar till våldtäkt, vilket jag kan tycka gör att saken bagatelliseras eftersom man inte kan ta statistiken på allvar och folk börjar fokusera mer på att siffran inte stämmer än på problemet i sig (och inte att förglömma ropen om "feminazis" och "de jävla feministerna som alltid ska överdriva" yadayada). Det är givetvis svårt att bedöma var gränsen för sexuellt övergrepp går men det känns ändå som att sträckan mellan en oönskad puss och våldtäkt är lite för lång för att de skall kunna sättas i samma kategori.

* The study has included everything from unwanted kissing to rape, which I feel kind of bagatellizes the issue because you can't take the statistics seriously and people start focusing more on the numbers than the problem itself (and not to forget the ignorant voices of people commenting about "feminazis "and " the goddamn feminists who always exaggerate" yada yada). It's of course very difficult to judge where the line should be drawn as to when an action becomes sexual abuse, but it still feels like there's too long of a distance between an unwanted kiss and rape, for them to be put in the same category.

lördag 10 september 2016

CONTEMPLATING





FOTO: LIISA EELSOO



torsdag 8 september 2016

if happy is her, i'm happy for you


Hej! En cover! Det var längesen. Blev Demi Lovato's Stone Cold denna gång, en väldigt rolig sång att sjunga med stort vocal range.

Åh vad jag saknar min mikrofon. Kvalitén i denna video är ju verkligen inte den bästa... Förhoppningsvis får jag den om några veckor!

måndag 5 september 2016

back in business


Hejdär! Uppsala-livet har kört igång igen, redan en vecka sen jag stod såhär ^ på Arlandas toa, nyankommen . Har haft mycket att göra denna vecka (bl.a. stått nere källaren och dissekerat. Hela kroppar ni vet. Lite obehagligt tidvis, men extremt intressant. Kan berätta mer om det sen.) Vi har väldigt mycket skola denna kurs, vilket jag hittills trivs med då jag gillar att ha mycket att göra.

Lite nya reccar har jag hunnit träffa också. Förresten nästintill omöjligt att komma in någonstans här i stan under nollningsveckorna, helt sinnessjuka köer alltså...

I fredags blev det utgång!

Med detta gäng! Blev en trevligt, rätt lugn kväll ändå. Bra drag ute, men det spelades endast house-musik vilket jag avskyr. Kul ändå, najs att vara tillbaka här.



Under resten av helgen har jag inte gjort mycket alls. Fikat lite med några vänner. Pluggat litegrann. Suttit hemma och kollat serier/youtube. Handlat och lagat mat. Pluggat med vänner. Ganska händelselös helg faktiskt, kan dock vara skönt innan nästa vecka börjar som kommer vara galet intensiv. Nu ska jag sova, gonatt!

p.s. Har fyllt 21 också! Iofs en vecka sen redan. Bryr mig inte särskilt mycket faktiskt.