fredag 30 december 2016

nyårsfin på nolltid

Har kollat på mycket smink-tutorials på youtube på sistone och blev inspirerad att göra en egen liten tutorial. Så här kommer: internets simplaste, minst kreativa (?) nyårslook. För de som inte orkar fixa sig i evigheter eller inte har tid. Tar kanske en halvtimme totalt (om jag inte hade fuckat upp min eyeliner totalt och blivit tvungen att göra om den). Klippte av 10cm av mitt hår igår, eller ja mamma gjorde det, så nu ser det äntligen någorlunda friskt ut.

Okej, nu till min fancy tutorial fotad med mobilkameran för att min kamera är i Uppsala. Enjoy my crazy creativeness.

STEP 1. Sätt upp håret i en hög hästsvans. Se söt ut.

STEP 2. Dela upp hästsvansen i två delar och ta sen en del av ena delen (fantastiskt förklarat om jag får säga det själv). Man kan ta ganska stora sektioner, beroende på hur tjockt hår man har. Glöm ej värmeskydd kära vänner!

STEP 3. Ta en locknings-pinne (vad heter det ens), ju tjockare desto mer dramatiska lockar blir det. Jag hade hellre tagit en tjockare men man tager vad man haver. Snurra lockarna BORT från ansiktet. Jag gjorde misstaget att snurra lockarna åt fel håll på ena sidan så fick fixa till det. Annars är det inte så noga, men jag tycker det blir snyggare.

STEP 4. Ta bort locken från locktången utan att räta ut den och fäst den med en hårnål. Då får den kylas ner och håller mycket bättre. Se till att du har tillräckligt med hårnålar innan (jag hade behövt 6 st för 6 st lockar). Jag hade bara två så jag fick dra ut dem innan fastän lockarna inte riktigt svalnat.

STEP 5. Fäst alla lockarna och se riktigt söt ut.

Eller träna på dina fashion-poser.

Bränn dig inte på locktången. Jag brände mig rätt mycket och nu har det svullnat upp :(

STEP 6. Spraya håret och låt det vara en stund. Helst sålänge du sminkar dig.

VOILÀ. Foundation, lite puder och highlight på näsrygg, kindben, amorsbågen och under ögonbrynet. Ögonbryn on fleek för det är 2016 och nästintill en synd att inte ha det (typ). Maskara och tjock eyeliner. Rött eller mörkt läppstift. Jag tog mitt absoluta favorit vardagsläppstift från NYX (Soft Matte lip cream i "Cannes") för det är inte nyårsafton idag, men annars hade jag nog tagit mitt mörkröda från Mac. Sen kan man ju fixa till några lockar om man vill lite senare men annars är man good to go!



Nu när jag läser igenom det är ju detta mer utav en beskrivning på hur man inte ska göra. Haha. Och nej, jag har inte så jäkla flawless hy som på sista bilden (I wish) utan jag hade glömt på mobilkamerans utslätande filter. Ba så ni vet. 

onsdag 28 december 2016

mellan dagar

Halå från de tusen sjöarnas land! (lol) Igår var jag i stan, hade tänkt försöka mig på lite reashopping. "Int var hä na häävt", om jag får säga det själv. Känns som att utbudet minskar för varje år haha. Kom i alla fall hem med lite smycken som ni kan se på bilden nedan. Hittade Venussymbols-halsbandet som jag letat efter så jag är nöjd. Fixade även mobilen så nu kan jag använda den påriktigt. Grymt nöjd med den.

Denna dag har gått i studerandets tecken. Har tänkt hinna på en promenad innan jag beger mig mot Linn för att fika med Maria och Linn. Det var inte igår vi tre hängde så det skall bli trevligt. Det har varit otroligt soligt och fint idag. Synd att det är ljust en så kort tid på dagrn bara...

Ha det fint!

måndag 26 december 2016

JULAFTON

Hejsan! Hoppas ni har haft en fin och mysig jul allihopa. Jag har haft en riktigt bra jul, har firat precis som vanligt här hemma med familjen.

Tänkte slänga in lite bilder från julafton då jag fick en ny mobil i julklapp och kvalitén på bilderna är alldeles fantastiskt bra jämfört med min gamla iPhone. Blev så glad och förvånad över denna julklapp, exakt den mobil jag själv hade tänkt köpa mig. Har inte kunnat börja använda den än då mitt sim-kort måste stansas och göras mindre så att det skall passa, men imorgon skall vi åka in till stan och fixa det så då kan jag äntligen använda den ordentligt!

Nu ska jag göra mig i ordning för att gå och lägga mig, tänkte försöka hinna läsa lite innan också. Ha det bra!

söndag 18 december 2016

fyra dagar

Tjenare! Jäklar vad fort denna vecka gick. Bra vecka ändå! Har gjort mycket och haft program varje kväll. Just how I like it! Igår var det dags för den sista julfesten här i Uppsala, medicinska idrottsföreningens julfest och det var riktigt kul. Efter att ha dansat loss på festen hängde jag med min fina vän Kostantin, vi kom på att vi skulle in på Botaniska och göra snöänglar so that's what we did *lawbreakers*. Sen pratade vi bara om allt och inget mellan himmel och jord o.s.v. i flera timmar. Bra kväll. Idag har jag varit hemma hos några klasskompisar och börjat planera Preklin-spexen! Det kommer bli sååå kul. Kan förstås inte avslöja något, om någon i en annan termin mot förmodan läser min blogg haha, but I'm telling ya it's gon be good. Kul att ha någonting roligt att göra när man kommer tillbaka till Uppis efter julen och inte bara jobbiga saker.

Fyra hela dagar tills jag åker hem (vet, kommer komma hem 23e på kvällen... medschool) och det ska bli så otroligt skönt. I can't wait. Höstterminen har gått otroligt snabbt men nu är jag definitivt redo för ett hembesök. Och bastu. Aldrig att förglömma.

Ska snart gå och lägga mig för är ap-trött. Här får ni två bilder på mitt face från igår, varsågoda.



lördag 17 december 2016

romanska bågar






Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.


torsdag 15 december 2016

One of the greatest diseases is to be nobody to anybody

Indien är landet som ligger på andra plats med avseende på befolkningsmängd i världen, med en befolkning på 1,3 miljarder människor. Förutom en ofattbar mängd människor är Indien också hem till ett fruktansvärt kastsystem där det lägsta kastet knappt betraktas som människor, de har i princip så lågt värde att de betraktas befinna sig under kastsystemet. Man bör inte röra dem och de totalignoreras av samhället. I Indien lever otroligt många i fattigdom, analfabetismen är enorm och den ekonomiska framgång man får till stånd utnyttjas av de högsta 20% av befolkningen. Kvinnor från lägre kast har i princip inget värde och föds till att giftas bort, föda barn och laga mat till familjen. På landsbygden är det få som under sin livstid skulle kunna få kontakt med en läkare, och barnmortaliteten är enorm där många dör i, enligt oss, lätt- och billigt behandlade sjukdomar som streptokockinfektioner i huden, svampinfektioner, parasiter och inte minst malnutrition. Tillstånd som det är omöjligt att dö i här uppe i Norden.

Sujit Kumar Brahmochary växte upp i fattigdom på landsbygden utanför Kolkata. Via ett sponsorprogram fick han möjligheten att gå i skolan. Med goda betyg och ett brinnande intresse att hjälpa människor i nöd utbildade han sig till läkare och fick senare med hjälp av ett stipendium möjligheten att specialisera sig inom pediatrik i Belgien. Med en specialistutbildning från ett europeiskt universitet i bagaget kunde han i princip välja och vraka i vilket land han ville jobba i världen. Han glömde dock aldrig sina rötter, och bestämde sig för att åka tillbaka till de fattiga delarna av Indien för att hjälpa de människor som behöver hjälpen mest men inte har tillgång till den. Han ville göra skillnad, förändra en liten del av världen. Det kallar jag hjältemod; att ta sig från fattigdomen och kunna bosätta sig var som helst, men totalt strunta i sin egen bekvämlighet och åka dit man behövs som mest. Pengar var aldrig en faktor, det var snarare tankesättet "Do what's good, money will follow" som drev. Efter att ha åkt tillbaka till Kolkata jobbade han flera år tillsammans med ingen mindre än nobelprisvinnarna Moder Teresa (från henne kommer också citatet i min rubrik) och Muhammed Yanos, innan Moder Teresa uppmuntrade honom att starta ett eget projekt där han kunde bidra till världen så mycket som möjligt med sin fina utbildning och sina kunskaper. Han tog rådet till sig och åkte själv ut på landsbygden, allt han hade var en portfölj med mycket basala medicinska nödvändigheter. Drömmen var att skapa ett system där de fattigaste kunde få tillgång till livräddande sjukvård, gratis och lättillgängligt.

Sagt och gjort. Det som började med en ytterst primitiv läkarmottagning i en lada, en dag per vecka, har nu växt till ett heltäckande samhällsbyggnadsprojekt med två sjukhus, sex sjukvårdskliniker, 31 skolor, 8 banker som ger mikrolån till kvinnor samt ett ubildningscenter. Instutionen heter idag Indian Institution for Mother and Child (IIMC) och har tack vare bidrag från privatpersoner, organisationer och volontärer kunnat expandera och utvecklats till att inkludera många olika projekt och verksamheter som tillsammans syftar till att främja kvinnors och barns hälsa, ekonomiska och sociala utveckling och ställning i samhället. IIMC´s alla projekt omfattar i dagsläget mer än 300.000 personer på landsbygden runt om Kolkata och Västbengalen. Man kan åka som volontär till Kolkata och jobba med människorna, hjälpa till på kliniker och ute på de olika projekten. Man kan också ha ett eget fadderbarn genom organisationen, vilket i princip är barnets enda möjlighet att få en utbildning och möjligtvis bryta den onda cirkel av utsatthet och analfabetism som kommer utav att hela familjen är outbildade. Åker man till Indien har man även möjlighet att träffa sitt fadderbarn.




Jag hade igår kväll privilegiet att få träffa Dr Sujit, då han var på besök här i Uppsala under sin Sverige-tour. Jag har själv varit involverad i hans projekt i snart ett år utan att riktigt förstå hur stort detta är. En oerhört inspirerande, osjälvisk människa som har byggt upp någonting fantastiskt. Han ser till de stora problemen i det indiska samhället och satsar på att göra så mycket nytta för så många människor som möjligt. De olika projekt han startat stärker kvinnors ställning i samhället, utbildar kvinnor till ledare och stärker deras självförtroende så att de inte längre ser på sig själva som värdelösa varelser. Detta gör mig varm i hjärtat (och lite tårögd).

Det var också oerhört fint att få se vart snart ett års ranson av mina sponsorpengar gått. Att jag varit med och bidragit till någonting så mycket större än jag ens hade kunnat tänka mig när jag gick med. På Indiens landsbygd finns nämligen en 13-årig flicka vid namnet Manu som med hjälp av mina och min kompis 200 kronor i månaden har möjligheten att gå i skolan. Att få den utbildning som vi uppfattar som en självklarhet. Genom oss har hon fått samma möjlighet som Dr Sujit fick en gång i tiden, genom oss har hon fått möjligheten att ta vara på sin potential trots att hon drog en nitlott i ställen att födas på i världen. Det som för mig är en dyr fika är ett helt liv för denna person. En flicka som för mig är en bild i en mapp på min kylskåpsdörr. Skriver inte detta alls i syfte att förhärliga mig själv; men är det inte förjävla häftigt.


Brev från Indien 


Och tanken om att i något skede åka till Indien växer sig starkare.

måndag 12 december 2016

DUST PINK





Alexandra hade precis köpt en ny systemkamera när jag träffade henne i Stockholm förra vecka, och ville gärna fota lite grann. Här är några bilder hon tog på mig!

torsdag 8 december 2016

Är det verkligen så jävla hippt att vara deppig?

Hejsan! Nu känner jag på mig att detta kommer bli ett långt inlägg från min sida så håll i hatten. Läste precis Ida inlägg om psykisk ohälsa (här) och blev väldigt motiverad till att formulera ihop någonting själv. Hoppas jag inte är alldeles för late to the party? Har länge tänkt tanken att jag vill skriva om detta ämne men inte kommit mig för innan. För vet ni vad, det ÄR svårt att skriva om psykisk ohälsa. Samtidigt som vi måstemåstemåste prata om detta ämne är det oerhört viktigt att man väljer sina ord rätt, tänker i genom vad man egentligen vill säga och vilka dilemman som faktiskt är de viktiga i sammanhanget. Jag förstår vad Ida försöker säga i sitt inlägg och det är verkligen skrivet i all välmening, jag förstår också att det är svårt att formulera sig korrekt när man kanske inte har total insikt i ämnet och saknar personliga erfarenheter. Folks egna tolkningar kan tyvärr få det att framstå som att man menar någon annat en det man faktiskt skrev, därför är det viktigt att minska tolkningsutrymmet. Jag tycker att det är viktigt att vi skriver om detta så att onödiga fördomar kan suddas ut, så att vi kan skapa diskussion om ämnet och så att vi som samhälle och community skapar oss en bättre bild av vad psykisk ohälsa faktiskt är. Så bra Ida, att du vågar lyfta ämnet! Jag förstår också en del av responsen väl, det kan vara sårande att få höra en utomstående person som saknar tolkningsföreträde uttrycka sig om något ligger en själv väldigt nära. Detta är inte kritik mot någon personligen och jag kommer inte utgå från något specifikt inlägg, detta är mina egna reflektioner om varför, men också hur vi bör prata om psykisk ohälsa.

Psykisk ohälsa är både enkelt och komplext. Enkelt i det avseende att det är sjukdom som vilken annan fysisk, somatisk sjukdom som helst, vissa tillstånd kan vi påverka till viss mån medan vi står totalt försvarslösa inför andra. Psykisk ohälsa är också ett paraplybegrepp som innefattar otroligt många tillstånd och syndrom som egentligen inte kan slås ihop och pratas om som ett enda begrepp. Inlägget kommer främst relatera till sjukdomar som depression, ångestsyndrom, ätstörningar, missbruk och liknande. Sjukdomar som kommer oss alla nära i något skede (psykiska sjukdomar som t.ex. schizofreni, vanföreställningar och liknande kommer jag inte skriva om idag). Psykiska sjukdomar kan också vara väldigt komplexa, inte minst att förstå sig på, eftersom de inte behöver ge tydliga fysiska symtom. Vi vet inte vad som pågår i andras huvuden, vi kommer aldrig fullt förstå vad en annan människa känner (herregud det är ju en tillräcklig utmaning att förstå sig på vad som händer i den egna hjärnan). Orsaker till psykiska sjukdomar som depression och ångest kan också vara varierande och komplexa. I dagens läge har vi inte heller kunskapen att kunna säga exakt vad sjukdomarna beror på. Man har tänkt sig att depression är en "serotoninbristsjukdom", men som jag har förstått det är den idén främst uppbyggd på premissen att SSRI (serotoninåterupptagshämmare) har visats fungera bra för att lindra/bota sjukdomen. Men vi ska inte gå in djupare på orsakerna och farmakologin, då sitter jag här till imorgon haha. Det vi ändå kan säga är att dessa sjukdomar högst troligen beror på någon typ av störd signalering med hjärnans neurotransmittorer som normalt skall trigga igång vissa system i hjärnan, vilket då tar sig uttryck i förändringar i personens beteende, humör och/eller känsloliv. Det är alltså ingenting man "tänker sig till", det är ingen abstrakt, själslig skada eller ett tecken på att man är svag/känslig. Det är klart att vissa personlighetstyper är mer benägna att drabbas lättare, men det betyder inte att inte andra kan drabbas. Jag ser folk som kommer in på vårdcentralen och inte kan fatta vad som händer med dem, inte kan förstå varför de knappt orkar ta sig upp och varför allting känns becksvart. De vet inte om att de är deprimerade. Dessa sjukdomar är oerhört allvarliga, förstör livet för många människor och driver familjer ner i avgrunden. Depression är en sjukdom som i (alldeles för) många fall leder till döden. Förminska aldrig psykisk ohälsa. Sen är dessa också sjukdomar som har diagnoskrav som vilka andra sjukdomar som helst, man ska ju helst inte missbruka orden och bagatellisera de verkliga sjukdomarna på det sättet. Samtidigt tycker jag kanske att det är ett mindre problem än stigmatiseringen som många oigenomtänka påståenden indirekt kan leda till.

Det finns några påstående som jag är nästintill allergisk mot när det kommer till diskussioner om psykisk ohälsa. Uttryck som totalt förringar det verkliga problemet och påståenden som helt enkelt är ren okunskap. Påståenden som att någon inte förstååår hur man kan sjunka så långt ner i en depression, "för själv brukar jag försöka tänka positivt och vara tacksam". Det handlar inte om det. Vår levnadsstandard är högre än någonsin förut, samtidigt verkar prevalensen för psykisk ohälsa växa mer och mer. Ett objektivt sett lyckligt och fungerande liv är inte likamed god psykisk hälsa. Personligen tror jag att vår höga levnadsstandard och att vi i dagens läge har så mycket är en bidragande orsak till att folk mår dåligt. Våra personliga struggles och problem är proportionerliga till vår livssituation, att tänka på fattiga barn i andra delar av världen är liksom inte relevant. Folk som inte själva varit drabbade av psykisk ohälsa skall absolut få skriva om ämnet, men med viss försiktighet. Uttryck som att man inte förstår sig på varför folk mår dåligt bidrar inte med någonting. Eller jo, kanske att man ytterligare förminskar, skuldbelägger och ökar stigmatiseringen även om det inte var ens tanke från början. Tyvärr. Påståenden som att många överdriver och "fejkar" sin sjukdom är också något som sticker mig i ögonen. Ja, förmodligen finns det någon som felaktigt säger att denne mår skitdåligt och är deprimerad, för att få uppmärksamhet, men storleken på denna grupp människor lär vara obetydlig. Det är lite som att ta fram argumentet att det finns folk som fejkat att de blivit våldtagna i våldtäktdebatten, det tillför liksom ingenting till det verkliga problemen och "problemet" är så oproportionerligt litet i förhållande till sakerna man behöver fokusera på. Harsh jämförelse där men ni kanske fattar. Som jag tidigare skrev, det är omöjligt för oss att veta vad som egentligen pågår i andras huvuden, och att säga att personen överdriver eller inte är "sjuk påriktigt" kan vara otroligt kränkande. Framförallt så bidrar påståenden som dessa till en ökad stigmatisering och det är verkligen inte en effekt vi vill ha i ett samhälle där psykisk ohälsa är ett såpass vanligt förekommande och allvarligt problem. Folk tampas redan med ohälsosamma tankar som "Är jag ens tillräckligt sjuk för att söka vård?" eller "Är jag sjuk påriktigt eller inbillar jag mig bara?", vilket leder till att de söker hjälp mycket senare i förloppet än de borde. Att säga att folk tar på sig en diagnos för att det är ett "modebegrepp" tycker jag är löjligt. Det är som när jag fick höra för några år sedan att så många kommer ut med sin homosexualitet för att det är "trendigt". Det kanske snarare är för att dessa personer äntligen känner att det är mer accepterat och att stigmatiseringen i viss mån minskat. Senast jag kollade var det väl ändå inte så jävla hippt att vara deprimerad, ha svår ångest, ätstörningar eller social fobi.

De flesta av oss vill bara andra väl, men trots yttrandefrihet så har vi ett ansvar för vad vi skriver och uttrycker. Vad vill vi förmedla? Vad vill vi egentligen att det vi skriver ska bidra till? Har jag tillräckligt stor förståelse för att uttrycka mig om detta eller kommer det jag skriver göra mer skada än nytta? Och snälla människor, har ni inte egna erfarenheter, uttryck er då hellre objektivt än att ta till egna åsikter som är byggda på en subjektiv uppfattning om problem ni inte har insyn i. Fortsätt att skriva om viktiga ämnen, men tänk också igenom vad ni vill bidra till med er text.

(Upprepar, detta inlägg är inte menat mot någon personligen utan en allmän reflektion)



EDIT; Lite late to the party var jag nog visst, hehe. Har härefter läst en massa, fantastiska inlägg som belyser precis samma saker jag själv skrev om. Jaja, man kan väl inte skriva för mycket om detta ändå. Verkar som att vi är många som tänker likadant, skönt. Keep on spreading the word!

Några riktigt bra inlägg i diskussionen: Julie, Rofa, Linnea


amen to that.

onsdag 7 december 2016

storstadsbesök


Åkte iväg till hufvudstaden i måndags efter en lång, intressant dag av föreläsningar om missbruk. Kom fram ganska sent så gjorde inte så mycket förutom att läsa några sidor till duggan på torsdag. (Rulltrappan på tunnelbanestationen var så häftigt upplyst!! Man hade fått till coola bilder där.)



Igår läste jag några timmar på morgonen innan jag fixade mig och cyklade till Mall of Scandinavia. Mötte upp Alexandra och vi gick runt och shoppade i några (rätt många) timmar. Så trevligt att hänga med henne! Vi hann knappt umgås i somras så det var på tiden. Sent på kvällen skiljdes vi åt och konstaterade att det inte är så länge tills vi ses (jag åker ju hem om drygt två veckor??). Var i stort behov av någon ny tröja och hittade två fina inne på Pull & Bear. Bra självständighetsdag!

Just nu sitter jag på tunnelbanan påväg till t-centralen för att ta tåget tillbaka till Uppis. Trodde jag skulle börja tolv men ser man på, jag börjar visst klockan elva så det blev mer bråttom än jag tänkt mig. Hade sett framemot en luuugn, lång morgon, haha. Nu hoppas jag att jag hinner med tåget, har obligatoriskt fall-möte så slipper helst vara sen. Borde hinna om man vågar lita på att Stockholmstrafiken inte strular.

Ha en fin onsdag!


lördag 3 december 2016

JULYRAN

Delar med mig några av bilderna från Julyran med Ypsilon, i brist på annat! Har haft en riktig slödag här hemma hittills. Var på "släktfest-sittning" igår med klassen och de två terminerna under och ovanför, och drog sedan ut och dansade efteråt. Idag såg jag till att sova ut ordentligt, har varit trött så himla länge pga sömnbrist så nu känner jag mig utvilad. Ska städa upp lite här nu och sedan dra till gymmet och vidare till Laura för plugg och glögg. Har dugga nästa vecka men åker (förmodligen) till Stockholm under början av veckan så behöver plugga upp mig lite innan.

Hoppas ni har en fin helg!











torsdag 1 december 2016

MANNEKLIN CHALLENGE


Min klass har också gjort The Mannequin Challenge (eller ManneKlin Challenge... Preklin, fattar ni höhö). Jag är personen som gör hjärt- och lungräddning. Man ser inte mitt ansikte, lika tur det för jag hade lite svårt att hålla minen haha. Kul att vi fick med så många föreläsare också!