onsdag 7 juni 2017

Juste, lättkränkt feminist var det




Vill alltid känna mig som på dessa bilder. Som en jävligt stark brud med vettiga och bra åsikter, som man inte tystar ner och inte förminskar. Så känner jag mig också på bra dagar. Som att inget kan krossa mig och att ingen kan trampa på mig. Som att det är jag som bidrar till att krossa patriarkatet. Jag och alla starka, coola medkvinnor och medmän och alla däremellan som står för jämställdhet, feminism och att riva ner stereotypa könsroller. De som fattat att vi alla kommer vinna på det i slutändan.

Enligt mig är alla vettiga människor per automatik feminister. Yes I said it. Står man inte för jämlikhet mellan könen i dagens läge, ja då är man faktiskt jävligt ignorant. Men det krävs ett intresse för och en medvetenhet om samhällsstrukturer och om feminismens riktiga definition för att man skall kunna ta till sig vad den innebär i sin helhet. Med denna medvetenhet medföljer ett nytt sätt att se på och granska sociala strukturer och interaktioner oss människor emellan, ett sätt som föder en skepticism och ett ifrågasättande som inte alltid uppskattas av människor runtomkring. Ibland känner jag mig svag. Jag känner att min medvetenhet avfärdas som lättkränkthet och att mitt ifrågasättande ses som ett sätt att hitta fel i allting eller att vara ute efter att provocera. Mitt ökade intresse för jämställdhetsfrågor och feminism har också gjort att jag inte längre kan skratta åt saker jag gjorde förut, jag har fått revidera mitt vokabulär och ibland känner jag att det kryper under skinnet på mig när jag lyssnar på diverse konversationer och jag vill bara skrika Fattar Ni Inte Själva Hur Mycket Bullshit Ni Pratar men jag orkar liksom inte komma med någon jävla pekpinne. Jag förstår ju att man ibland får välja sina strider och att man inte kan förvänta sig att världen skall förändras med en fingerknäppning. Jag önskar bara att alla hade förmågan att tänka utanför sin egen lilla box; lyssna och lägga märke till hur dessa strukturer genomsyrar hela vårt samhälle. Något jag tycker att vi i allmänhet blivit bättre på, speciellt i yngre generationer, men ännu finns det rum för förbättring. Feminist har i viss utsträckning blivit ett skällsord idag, ännu ett sätt att trycka ner och förminska en människas inflytande i debatten. Som att det att jag identifierar mig som feminist på något sätt har en inverkan på mitt sätt att kunna komma med relevanta argument. Eller skoja bara, det har det ju visst, på ett positivt sätt såklart.

Jag förstår fortfarande inte hur feminismen kan vara så jävla provocerande. Då pratar jag om feminismen i sin sanna betydelse, om viljan att få ha samma förutsättningar oberoende av kön. Ja, jag fattar ju att uttalanden som "Jag hatar män" och att Gudrun Schyman bränner upp 100 000 kr i ett försök att synliggöra löneskillnader mellan könen är provocerande. Men det människor måste börja klara av att göra är skilja mellan specifika individers uttalanden och handlingar, och själva ideologin. Feminismen har inte gått för långt även om specifika individer inom rörelsen kanske trampat folk på tårna lite väl mycket. Den dagen feminismen har gått för långt; det är då kvinnor har mer rättigheter, större möjligheter och mindre skyldigheter än män inom olika aspekter i samhället. Let's face it, det lär inte hända any day soon.

Nä, vet ni vad. Det är inte lättkränkthet att jag stör mig på att jag som kvinna inte kan lita på att jag kommer få samma lön för mitt arbete som en man med samma tjänst (jag kan komma med statistik om nån är intresserad). Det är inte lättkränkthet att jag inte tycker det är rätt att tjejer ska leva med att deras kroppar sexualiseras, att deras intellekt nedvärderas eller att de ska uppfattas som störiga och bossiga när de tar lika mycket plats som en man i samma rum. Det är inte lättkränkthet att vi tjejer under hela vår uppväxt fått höra från diverse håll att vi måste se efter vilka signaler vi sänder ut, måste tänka oss för vad vi har på oss, måste akta oss. Men vi har aldrig pratat om de potentiella framtida sexuella förbrytarnas (killarnas) roll i det hela - inga diskussioner om vikten av samtycke, inga moralpredikningar om hur du är en jävla skitstövel om du tror dig ha rätten att ta för sig av någon annans kropp. Fokuset fortsätter att ligga hos offret; hur man ska förhindra att någon förgriper sig på en, hur man inte ska bete sig, vad man inte ska ha på sig. Det är dags att vi lägger ansvaret på de enda som bör bära ansvar i frågan: förbrytarna. Vi måste sluta översexualisera tjejers kroppar samtidigt som vi undertrycker deras sexualitet. Sluta skrika skällsord mot en person av det kvinnliga könet och ge ryggdunkningar åt det andra könet för samma beteende*.

 Och detta måste börja tidigt. Jag önskar att någon hade berättat för mig när jag var 12 år att jag inte behöver acceptera att någon tafsar på mig eller mina kompisar, att det inte är okej att killarna försöker kika in i tjejernas omklädningsrum och att det att "pojkar är pojkar" inte ger dem rätt att trycka ner tjejer på något som helst sätt. Att killar inte har rätt att röra tjejer oavsett hur fulla tjejerna är eller vad de har på sig. För där satt jag 14 år gammal och trodde att det var tjejers fel. Vi måste börja prata med barn om detta, inte behandla dem som småbarn som behöver "skyddas" från att prata om allt som har med sexualitet att göra. Ibland är det som att vi är mer rädda för att göra det obekvämt för oss genom att prata om jämlikhet och vikten av medtycke med våra pojkar, än vi är rädda för att flickorna skall bli antastade. Inte i teorin, men i praktiken. Tro mig, pojkarna behöver också få höra det, det är ingen ovanlighet att pojkar blir antastade heller. Hur ska de veta att det är fel att röra eller bli rörd av någon annan om vi vuxna aldrig berättar det för dem? Det enda sättet att skydda dem från dessa skadliga mönster som omedvetet präntas in i dem från ung ålder är att börja prata om dessa strukturer. Vi måste ge barn och ungdomar ett skyddsnät, så att de vågar prata ut om eventuella trakasserier de blir utsatta för. Det vi indirekt gör genom att normalisera denna typ av beteende är att skuldbelägga offren, samtidigt som vi gör det nästintill omöjligt för dem att våga prata.

Juste, lättkränkt feminist var det. Nä hörni, det är inte heller lättkränkthet att jag tycker att det är åt skogen att kvinnor ifrågasätts och döms när de bestämmer om sina egna kroppar och ifall de är redo att föra ett barn till världen; på samma sätt som de möts av höjda ögonbryn eller skuldbeläggande svar när de vill kombinera en karriär med att bilda familj. Ingen frågar en karriärsman (hör ni? det är inte ens ett begrepp till skillnad från karriärskvinna) hur i världen han kan ha en lysande karriär när han ju faktiskt har barn hemma. För att inte prata om kvinnor som väljer barnlöshet; för barn är ju livets största belöning, den ultimata bekräftelsen på femininiteten, det ultimata sättet för kvinnan att bli hel trallalallalaa. Jag säger inte att barn inte kan vara det för många, bara att samhället är väldigt dömande mot en kvinna som frivilligt väljer att inte skaffa barn.

Det är inte lättkränkthet att vara medveten om patriarkala samhällsstrukturer, att tycka att rättvisa, jämlikhet och respekt är de grundpelare vi borde bygga vårt samhälle på. Att identifiera sig som feminist. Det är min förbannade rättighet att få ifrågasätta dig om du ser mig som svagare, mindre inflytelserik eller att jag på något sätt skall behöva anpassa mig till sämre förutsättningar än dig att bara på grund av mitt kön. Och det är min förbannade rättighet att få sprida medvetenhet om och belysa dessa strukturer. Så nästa gång när det kliar i fingrarna att sätta etiketten lättkränkt feminist på någon som försöker lyfta ett genusperspektiv i en fråga: take a seat och försök lyssna för en gångs skull, personen har högst troligen har ett mycket bredare perspektiv på dessa samhällsstrukturer än du själv har. Du kanske till och med gör dig själv en tjänst?

* Jag skriver cis-normativt. Det är inte så svartvitt som jag skriver här, men det ger texten bättre flyt.

2 kommentarer:

TIDSTJUVEN.com sa...

Amen! Galet snygga bilder, galet viktig text.

Jennie sa...

Tack snälla du!